Nationalekonom
Ensam är inte stark utan korkad – om stadsförnyelse i utsatta områden och hur gränsöverskridande samverkan kan skapa stora och konkreta samhällsvinster
Ingvar Nilsson är nationalekonom som under 35 års tid studerat marginaliseringen ekonomi samt värdet av prevention, tidiga insatser och rehabilitering liksom samverkansfrågor mellan olika offentliga aktörer.Han har tillsammans med kollegan Anders Wadeskog skapat metoden socioekonomiska bokslut. Med hjälp av metoden kan man få ett redskap att värdera det socioekonomiska värdet av prevention, tidiga insatser och framgångsrik rehabilitering.
Du har framlyft gränsöverskridande samverkan som en framgångsfaktor. Kan du utveckla resonemanget och vad vi vinner på att samverka?
Många av de samhällsutmaningar vi står inför är komplexa och olika delfrågor är invävda i varandra – skolfrågor, stadsbyggnadsfrågor, psykisk hälsa och utanförskap. De kan knappast lösas utan strategisk samverkan – vilket är något mer och bortom att operativt samarbeta kring ett konkret problem. Det handlar om att tackla de systemfel som gör att vi inom ramen för stuprörstänkandet och kortsiktigheten inte kan lösa dessa problem. Då vi lyckas uppstår betydande sociala och ekonomiska vinster. För varje individ som vi på detta vis lyckas hjälpa ut ur ett långsiktigt utanförskap pratar vi om en samhällsvinst på uppemot 10-12 Mkr.
Vilka samhällsekonomiska konsekvenser får en socialt ohållbar utveckling?
Det socialt icke hållbara samhället leder till både sociala effekter i form av urgröpt socialt kapital, brist på tillit och att samhällets sociala väv rivs sönder. Men det leder också till konkreta ekonomiska effekter i form av utebliven produktion, kostnader för att försörja människor i utanförskap och mängder av välfärdsinsatser kring dessa människor.
Vad ser du som de största utmaningarna med att integrera sociala värden i ekonomiska räkenskaper?
En svårighet är bristen på konkreta metoder och redskap – men där känner jag mig ganska trygg. Det finns modeller: vi har utvecklat och prövat en sådan modell i fler än 100 kommuner/regioner/landsting. Det större problemet är den mentala omställning ett sådant tänkande innebär. Att sluta tänka på människor som kostnader och börja tänka på dem som sociala investeringar, samhällsvärden som det – bortom de rent mänskliga värdena – är värt att bevara och utveckla.